PTSD =Jag

Är jag min diagnos? Är diagnosen Jag?
Är diagnosen en del av mig? Jag lever med min diagnos....

Gud just nu är jag ledsen över att just jag blivit drabbad av detta. Jag sätter på mig offerkoftan nu. Händer inte ofta, men just nu känner jag mig ledsen över detta. Riktigt ledsen.
Och jag tänker tillåta mig själv att känna en enorm sorg i detta nu. Jag omfamnar mig själv och tröstar min gråtande själ.

Jag har många gånger suttit och gråtit hos min trauma terapeut att jag inte är mitt forna jag .... Att jag är ett minne blått av det jag varit tidigare i mitt liv....
Snabbtänkt, många bollar i luften, aktiv, tålmodig och stresstålig mm ....
Vissa dagar är jag nåt helt annat än allt det jag tidigare skrev. Jag tappar ord , tappar röda tråden i diskussioner, känner mig som en seg snigel i huvudet. Får liksom inte ihop något.

Att acceptera och förstå situationen är riktigt svårt ibland. Men min verklighet.

Jag vet att jag kommer igen .... Jag är en fighter! Fast just nu en trött sådan. Jag har kämpat för min själsliga överlevnad så många år. Så många år  att jag tillslut "gick slut" på alla krafter.

Det som är jobbigt just nu är att finna mina ord i skrift. Jag har alltid uttryckt mig i skrift. Det har varit min ventilation, men nu tar allt sådan tid. Tappar ord och flödet av tankar och känslor är stagnerat på någotvis.
Jag får verkligen anstränga mig.

Så nu får det räcka med klagovisan.
Jag har massor att vara tacksam för i livet och livet själv.
Imorgon är en ny dag 😊

Ta väl hand om er där ute. Var rädd om er.
Ljus och värme till er alla .